Marinerad och ångerfull

Igår marinerade jag mig fullständigt. Jag tror att jag slog världsrekord! I morse vaknade jag med panik. En plötslig stund av klarhet: jag är ju fullständigt misslyckad!

Tänker man så är det svårt att ens söka något arbete.

Jag har kartlagt allt, tills det inte fanns något kvar att kartlägga; och kände jag sedan: visst har jag väl ändå några goda egenskaper nu när alla dåliga minnen och vanor är blottlagda? Jag kom inte på en enda. Så jag har ägnat dagen åt att ringa både vänner och släkt och bett dem nämna någon positiv egenskap jag har. Det har gått över förväntan.

Listan är nästan klar. Den skall jag hålla mig i. Kanske kan jag till och med använda någon del i mitt cv, min personliga beskrivning.

Det här med att söka arbete

Återigen - nu tar jag mig samman och gör det. Eller egentligen, nu försöker jag erkänna att jag har en kritiker i mig som säger "det är inte lönt." Denna tankefigur är så stark att den inte gå att motstå. Men den kan erkännas.
Man kan ju alltid hoppas!

Pärmar inköpta. Diktsamlingen skall redigeras. Romanen skall skrivas ut och skrivas klart. Jobbansökningarna skall sorteras, och sättas in. Och varje pärm skall fyllas på.

Alltid något. Alltid något!

Ångest

Ja, ångest är inte att leka med. Det är lätt att kasta ur sig att man har lite ångest. Men idag är uttrycket adekvat, tyvärr.

Ångesten är för mig, tror jag, ett sätt att kapsla in det jobbiga, eftersom det jobbiga vore ännu värre. Den är ett sätt att förtränga, eller mer positivt: ett sätt att hantera sorg bit för bit. Att bli lämnad sliter sönder mig, men ångesten hindrar mig från att förstå det fullt ut. Den hjälper mig att leda tankarna i andra riktningar.
Men den är farlig, om den inte någon gång och bit för bit, accepteras, och orsaken till den. Den kan leda till förljugenhet. Men jag gör mitt bästa.

Så är det för mig!

Fildelning

Jag känner nu andra genom mig själv:

Vad ligger bakom den allmänt accepterade fildelningen? Är man så van att inte betala för musik och filmer? Det kan vara så, via tv. Och att man inte alltid får samma kvalitet (vad gäller filmer)? Kanske också för att man alltid lånat skivor av varandra, och spelat in på blandband.

Men som motståndarna säger: det är ett brott. Väldigt få snattar eller stjäl, trots allt. Jag tror att det känns fel. Visst, straff och skam att bli påkommen spelar kanske roll. Men jag tror att de flesta känner att det är fel.

Vad gäller fildelning känner man inte att det är fel. Om risken vore större att bli straffad skulle man avstå, men handlingen känns inte som ett brott. Rent logiskt är det här fel, men ändå rätt. Man är van att låna. Fildelning är att låna och spela in. Jag vet varken ut eller in.

Det känns ändå som att, i Sverige få lagstiftning och allmän vana att överensstämma, lösa det genom en utökad tv- och radioavgift, dvs bredbandsavgift. Sedan sköter stim eller motsvarande fördelning av spelade låtar.

Äsch, varför skulle jag skriva det här?

Sommarpratare

I somras, och kanske tidigare, kunde man göra sitt eget sommarprogram. Sommarpratarna talar om sig själva, gärna om kriser, och hur de kom igenom. Detta är en trend som tydligt går igen i melodifestivalen, idol, och andra ikoniserande program: identifikation, drömmar, och introspektion. Vi blir höga på lyckokänslor!

När nu sommarpratarna mer och mer börjar exploateras, anar jag ett snart fall för deras popularitet. Kanske för denna tid, och vi går följdriktigt in i en mer religiöst tid. Vem vet? Grunden är lagd. Och programmet Sommar kommer att domineras av moraliska predikningar (om än halvt dolt och omedvetet).

Vem vet?

Plan

1. Bli lycklig
2. Ta SM-guld

Jag har börjat klättra, klättervägg, och det är roligt. Alltså är det bra.

Något är fel! Men vad?

Jag har hela tiden, hela livet, känt att något är fel. Men vad? Sökandet efter grundbulten har blivit vägledande. Kanske skulle den finnas i ett okänt fysiologiskt problem, kanske i ett psykologiskt.

Just nu är jag inte längre så säker på grundbultens existens. Men vad står att finna i stället? Vad skall jag söka efter? Skall jag inte längre söka alls? Inte planera?

Vad händer då?

/Grundbulten är för övrigt en bok. I den är en fånge helt övertygad om att fängelset hålls uppe av endast en bult, men vilken? Det kan vara vilken som helst - en obetydlig i duschen, eller i ett skåp, eller... Han skruvar och skruvar. Om han finner grundbulten faller fängelset ihop, och han blir fri. Men han finner den givetvis inte./