Jaha

Plötsligt har jag en liten chans. Jag talade med en persons telefonsvarare, och personen ringde upp. Vi skall höras igen.
Hur gick det här till? Nåja, dagen ledig!

Veckans mål!

Veckans mål intas på Burger King! Nä, det gamla reklamskämtet går inte hem. Veckans mål är däremot att söka 3 jobb före torsdag lunch. Tre! Dessutom allt det andra. Jag tror jag grejar det! Men det börjar närma sig och jag har till och med börjat städa lite. Då vet man att det är dags.

Arbete? Det var konstigt!

En kompis som har kontaktnät x 100 har blivit erbjuden ett jobb, som han rekommenderar mig för istället. Jag kan nog inte, men måste göra det om jag har någon självaktning.
Och dessutom sisu.

Det har jag väl? Fast i morse hade jag inte det.

Jag kalkylerar med 5% chans att det blir så som min kompis har tänkt. Det är ändå närmare än någonsin förr!

Marinerad och ångerfull

Igår marinerade jag mig fullständigt. Jag tror att jag slog världsrekord! I morse vaknade jag med panik. En plötslig stund av klarhet: jag är ju fullständigt misslyckad!

Tänker man så är det svårt att ens söka något arbete.

Jag har kartlagt allt, tills det inte fanns något kvar att kartlägga; och kände jag sedan: visst har jag väl ändå några goda egenskaper nu när alla dåliga minnen och vanor är blottlagda? Jag kom inte på en enda. Så jag har ägnat dagen åt att ringa både vänner och släkt och bett dem nämna någon positiv egenskap jag har. Det har gått över förväntan.

Listan är nästan klar. Den skall jag hålla mig i. Kanske kan jag till och med använda någon del i mitt cv, min personliga beskrivning.

Det här med att söka arbete

Återigen - nu tar jag mig samman och gör det. Eller egentligen, nu försöker jag erkänna att jag har en kritiker i mig som säger "det är inte lönt." Denna tankefigur är så stark att den inte gå att motstå. Men den kan erkännas.
Man kan ju alltid hoppas!

Pärmar inköpta. Diktsamlingen skall redigeras. Romanen skall skrivas ut och skrivas klart. Jobbansökningarna skall sorteras, och sättas in. Och varje pärm skall fyllas på.

Alltid något. Alltid något!

Ångest

Ja, ångest är inte att leka med. Det är lätt att kasta ur sig att man har lite ångest. Men idag är uttrycket adekvat, tyvärr.

Ångesten är för mig, tror jag, ett sätt att kapsla in det jobbiga, eftersom det jobbiga vore ännu värre. Den är ett sätt att förtränga, eller mer positivt: ett sätt att hantera sorg bit för bit. Att bli lämnad sliter sönder mig, men ångesten hindrar mig från att förstå det fullt ut. Den hjälper mig att leda tankarna i andra riktningar.
Men den är farlig, om den inte någon gång och bit för bit, accepteras, och orsaken till den. Den kan leda till förljugenhet. Men jag gör mitt bästa.

Så är det för mig!

Fildelning

Jag känner nu andra genom mig själv:

Vad ligger bakom den allmänt accepterade fildelningen? Är man så van att inte betala för musik och filmer? Det kan vara så, via tv. Och att man inte alltid får samma kvalitet (vad gäller filmer)? Kanske också för att man alltid lånat skivor av varandra, och spelat in på blandband.

Men som motståndarna säger: det är ett brott. Väldigt få snattar eller stjäl, trots allt. Jag tror att det känns fel. Visst, straff och skam att bli påkommen spelar kanske roll. Men jag tror att de flesta känner att det är fel.

Vad gäller fildelning känner man inte att det är fel. Om risken vore större att bli straffad skulle man avstå, men handlingen känns inte som ett brott. Rent logiskt är det här fel, men ändå rätt. Man är van att låna. Fildelning är att låna och spela in. Jag vet varken ut eller in.

Det känns ändå som att, i Sverige få lagstiftning och allmän vana att överensstämma, lösa det genom en utökad tv- och radioavgift, dvs bredbandsavgift. Sedan sköter stim eller motsvarande fördelning av spelade låtar.

Äsch, varför skulle jag skriva det här?