den 24 juni

Jag somnade när jag läste en godnattsaga för barnen, och vakande ganska yr och vilse. Jag beslöt mig för att gå till sängs. Efterhand jag läste vaknade jag till, kände ett visst obehag, en kramande känsla runt bröstkorgen, och jag förstod att natten var förstörd.
Dagen hade varit varm, och jag hade uträttat några enkla ärenden som ändå gav viss tillfredsställelse. På vägen hem från daghemmet stötte vi ihop med ett par andra pappor med barn; vi ljög lite med varandra, skrattade och hade mycket trevligt.
Varifrån hade denna trötthet, nattvakenhet, oro kommit?
För ett år sedan hade jag samma symptom. Jag valde då att se dem som begynnande panikångest (den kramande känslan kan också beskrivas som en känsla av att inte mer än till hälften kunna fylla lungorna med luft); jag valde nu att se dem som ett tecken på förändring. Sjukdomen hade inte längre någon plats i min kropp, och jag lät den flyta ut genom porerna, välla ut i en gäspning från bröstet genom munnen. Vid mitt enda besök på psykakuten för några år sedan lärde jag mig en sak: "det är bara ångest. Ångest är inte farligt." Sköterskan var från Finland, kärv, professionell, och vänlig.
Jag drack ett lugnande te, och fortsatte att läsa.