jag talade med min far igår kväll. jag ringde på måndagen, först, och beklagade min situation. han bad mig ringa nästa dag igen. nå, jag ringde igen, och efter en timmes samtal om politik och vildsvinsjakt sa han: ring igen - det var roligt att prata lite skit. nu måste jag... konstigt nog blev jag förvånad. igen!
men det är när man upphör att förvånas som man förlorar. så jag ser det som ett friskhetstecken, trots allt. nu börjar denna text närma sig bitterhetens gräns. bra!
onsdag 3 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar